Idag har vi hittat en vandring som går på någorlunda slät mark.
I varje fall normal för någon som kommer från platta Skåne.
Vi börjar promenaden genom en hästhage med hästar i.
Ett stort för ställer sig mitt framför mig och jag känner paniken komma.
Hjälp mig skrället flyttar inte på sig. Min kära svägerska kommer till undsättning.
Tar mig i armen o knuffar bort fölet. Fölet var högre än vad jag var.
Jag gillar djur jag kan ta under armen och gå iväg med inte stora hästar.
Men nu har vi kommit ut på en mosse som är hur mjuk o skön att gå på den är
någon km lång snitzlad bana.
Nu har vi hittat en bänk att sitta och fika på.
Det blir färdigbredda goda mackor och en kaka.
Mmm så gott det smakade efter backe upp och backe ner.
Här rinner vattnet ner från berget så det är bara till att svalka fötterna.
Under hela vandringen hörde vi kobjällror.
Åh tänkte jag inte ska vi väl träffa på kor också räcker det inte med hästarna i början av promenaden.
Nej det gjorde det inte. Då tänkte jag att det bästa att bota min koskräck med är ju att närma mig eländet. Denna kalv var minst lika skeptisk mot mig som jag mot den. Jag försöker muta den med lite gott gräs. Th undrar varför jag inte går närmare? Där ligger ju en koskit och den ville jag inte trampa i.
Resten av promenaden gick i en helt underbar natur med vatten som porlade ner för berget och vi som gick i en lätt ner för backe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar